Ja jag har nu under 3 timmar skrivit ett gästinlägg på Malin och Kristins blogg om resan med Disa.

Deras fina blogg hittar ni här; http://www.nattstad.se/satsarmottoppen

Hela inlägget i nästan dess orginalform kommer nedan. Tyvärr är jag sååå trött i huvudet efter att ha suttit så länge vid datorn att jag inte orkar redigera det mer. Detta är iaf resan med Disa: Trevlig läsning! =)

Hej på er! Jag har fått äran att göra ett gästinlägg här på bloggen. Jag är för det första tacksam över att få komma in här och skriva några rader då jag själv läser denna blogg.  =) För er läsare som inte vet så är det jag som är W som Malin ibland nämner i sina inlägg. Jag har fått lov att skriva lite om resan hon och jag har haft med Disa. Den har inte varit  lätt och än verkar den inte vara över. Det finns så himla mycket att skriva om att jag inte vet var eller hur jag ska börja.. 

Egentligen så var det så att jag kom till stallet för att ta hand om Disas mamma Maya. Jag minns att jag var super nervös över att få ta hand om henne och jag visste att det fanns en häst till som ingen egentligen tog hand om och om jag ville  så fick jag även pyssla med den hästen. Till en början så räckte det med en häst. Maya visade sig på många sätt vara väldigt speciell och en regäl utmaning.. Varför berättar jag nu detta för er? Det är ju en helt annan häst och en helt annan historia! Men det är nämligen så att det jag vill säga är: sådan mor sådan dotter.. Disa visade sig när Malin och jag började ta hand om henne att hon var en riktig utmaning hon med.. Både på lite positiva sätt men även på negativa.. Men så är det ju med alla hästar kanske ni tänker? Jo visst är det så men denna häst vill jag påstå är lite mer av en utmaning än alla andra hästar.. 

Malin och jag sa att vi skulle börja ta hand om Disa och se vad vi kunde göra med denna lilla häst. Det vi hade hört av tidigare som börjat rida in henne så var det en häst med mycket egen vilja och att hon var åt hållet "dum". Vi försökte ändå ha ett öppet sinne och började hantera henne. Det första hindret vi stötte på var i stallet. Hästen ville inte stå stilla!!! Hon stegade från sida till sida i stallgången, framåt och bakåt och om hon hade kunnat upp och ner säkert.. Ett knippe dunder energi! I hanteringen var hon i övrigt snäll. Bortsett från att man fick akta tårna när man borstade henne då man aldrig visste när hon skulle flytta på sig nästa gång. Men detta är något som kan arbetas bort ganska fort så det oroade oss inte speciellt mkt. Nästa hinder kom när vi skulle krattsa hovarna.. oj oj oj.. Det var en kvinna som då stod i stallet som lite snabbt sa "lycka till! Ni är inte rädda om er själva" Jag minns det så väl för jag tyckte det var en sådan onödig kommentar.. Men jag förstod snabbt vad det var hon menade! Jag försökte lyfta första hoven och det tog tvärstopp.. Hästen ställde sig ännu mer på hoven och vägrade flytta på sig. Envis som jag är så gav jag mig inte och efter en bra stund så hade jag fått upp hoven. Jag förstod inte hur vi skulle få upp de andra.. Den andra fram var lika svår att få upp men bak.. Å herre gud..!! Jag fick försöka få upp hoven och en annan vuxen fick putta hästen ur balans från samma sida för att vi ens skulle få lyfta den... Det var snabb kratsning utöver det vanliga!! Detta kändes inte rimligt så här började första tankarna på om det bara var dumheter eller om det kunde vara så att hon hade ont.. Vi avfärdade att hon hade ont då ingen hade hanterat henne på ganska så lång tid och hon rörde sig utan hinder i hagen. Detta jobbade vi med och efter hand så gav det sig men det var med ganska mkt envishet som det till slut började bli bättre. 

Till en början så var det mest att ta in henne och hantera henne. Få henne att tycka det var kul att komma in i stallet. Så smått så började vi gå promenader och hon fick springa av sig i paddocken. Allt gick bra så vi letade sadel och började hänga lite på henne och sitta upp på henne. I detta hade vi hjälp av en kvinna till men det var en ganska kort period. Allt gick bra och vi började så smått trappa upp ridningen och även det gick bra. När vi började trappa upp träningen så märkte vi att hon hade en rörelsestörning i bakbenen. Hon tog ett mycket kortare steg med det ena (minns inte just nu vilket det var) men hon verkade inte halt.. till en början.. Sedan började hon stöka.. Ridnigen blev krånglig hon haltade på var och vartannat ben hon ville inte gå framåt och vi fick ABSOLUT INTE ta i munnen på henne. Rörde man tyglarna hotade hon med att flyga i luften.. Hon fick vila då vi trodde det var träningsvärk och vi skulle försöka få ut en tandläkare som skulle kolla tänderna så det inte fanns något där. Efter lite vila körde vi igång igen och det gick då bra igen =) Hon var fortfarande lite tjaffsig i munnen så vi provade bettlösa alternativ men kände ingen större skillnad.. Vi tränade ett tag och det verkade som att rörelsestörningen försvann när hon blev tillräckligt uppvärmd så vi la mycket fokus på att få henne lösgjord. Även det gick bra men sen så blev hon jobbig igen.. Hon började tjaffsa och bråka, ville inte gå framåt och till slut så blev det så pass mycket att vi valde att låta henne stå ett tag. Vi trodde att det kanske helt enkelt blev för mycket för henne.. Hon fick stå tills vi hade ute tandläkaren typ 6 månader senare.. >< Det visade sig att hon hade lite hakar och att hon var vass i molarerna (bakre kindtänderna) detta åtgärdades och tandläkaren trodde inte det skulle vara några mer problem. Hon fick vila ett par dagar extra och sedan så började vi sakta sätta igång henne igen. Det gick skapligt men hon var fortfarande inte riktigt villig till arbetet..

Hovslagaren var ett kapitel i sig.. Vi fick till en början vara tydlig med hovslagarna vilka problem vi haft med att lyfta upp hovarna på henne men de var med på att detta var en häst som de behövde vara lite mer "säkra" på.. Alltså hålla lite mer kolla på för att hon var lite oberäknelig.. Det var helt okey för deras del men vi var helt överrens om att det räckte med bara verkning till en början så att hon fick vänja sig vid allt. Det gick bra men en hovslagare uppmärksammade att hon var väldigt stel i bakbenen och att han inte fick ut benen så mycket som han hade velat för att kunna verka henne ordentligt.. Så efter diskussion så kom vi fram till att vi skulle stretcha henne efter träning för att se om det kunde hjälpa. Detta verkade vara en möjlighet till den rörelsestörning som vi sett.. Så sagt och gjort vi tränade och vi stretchade, tränade och stretchade. Det gick ett tag och det verkade hålla i sig men sen så blev hon jobbig igen men nu började hon krångla genom att visa sig halt... Vi trodde det var dumheter och försökte att fortsätta med ridningen och se hur hon reagerade. Hältan försvann men kom tillbaka lika snabbt igen.. Mitt i allt detta så var det dags för hovslagaren igen och denna gången hade vi en ny mot tidigare då "våran" hade lite för mycket att göra. Det var i detta hovslagarbyte som det första riktigt stora bakslaget kom som slog undan fötterna på både mig och Malin.. Hovslagaren var ute och tidigare gånger så hade det inte varit några större problem med verkning eller att slå på skor fram på henne. Men denna gång så gick det bara inte.. Hon flög totalt i luften vid första slaget på första sömmen. Hon höll på att riva ner både sig själv och hovslagaren.. Han var dock envis och ville försöka med en söm till men det var samma sak då.. Då började han istället titta och känna lite på hästen och ser då några tornutskott som oroar honom. Han börjar fråga om vi haft problem med hästen och hurdan den varit i ridningen och vi berättar i korta drag allt jag ovan skrivit. Han blir beskymrad och tycker vi ska kolla upp ryggen med röntgen och klinik. Han tyckte det såg ut som "kissing spines". Han trodde även stelheten i bakbenen och rörelsestörningen berodde på detta. Vi blev lamslagna.. Var fanns pengarna för ett klinikbesök?? Inte i min ficka och inte i Malins föräldrars.. Vi funderade länge på detta men hade inte pengarna så det blev inget av det. Hästen var inte försäkrad i detta läget.. Hon blev stående.. Denna gången länge.. Vi höll igång träningen i stallet och det var en go och glad häst varje gång som efter ett tag inte verkade halt längre. Nästa steg blev egentligen till för att jag skulle besiktiga Maya för en försäkring. Vi beslöt att försöka besiktiga även Disa. Det gjordes och hon gick igenom utan anmärkning....!! Ingen reaktioin på böjprov som oroade veterinären på något ben. Hon reagerade inte på kotorna i ryggen, munnen såg bra ut.. Allt var okey!! Vi fattade inget.. Nu stod vi alltså med en besiktigad häst som vi upplever som halt.. Hur gick det till?? 

Hon fick lite mer vila och sedan försökte vi sätta igång henne igen. Samma sak även nu.. Vi tog ut en kiropraktor som hittade en sne kota i manken men reagerade inte på ryggen.. Jag frågade specifikt om ryggen och han kände men ansåg inte det vara något problem. Bakbenen var det inget speciellt med heller. Han tyckte hon var lite stel men inget mer.. Kotan åtgärdades men han fick komma tillbaka 6-7 ggr innan vi kände att det inte gav något.. Den blev snarare bara svårare och svårare att få på plats igen.. Vi började ge upp.. Hon fick vila igen för vi orkade inte mer just då.. Hon mådde hur bra som helst i hagen så att så fick det vara ett tag. Hon fick semester på obestämd tid. 

Vi kom i kontakt med en equiterapeut som kom ut och kände igenom Disa. Hon hittade heller inget speciellt förutom att hon var stel i bakbenen och i nacken. Hon hittade inget annat som var oroande. Så hon tyckte vi kunde fortsätta och att vi skulle vara noga med att stretcha. Så då var vi på gång igen. Träning och stretchning...  Det verkade gå bra och hon kom ut en gång till men det var samma sak då med. Hon hittade inget. Så vi fortsatte och kämpade och det verkade hålla ihop denna gång. Vi började rida ut med henne. Malin red och jag gick med ledgrimskaft vid sidan. Den första gången vi var ute lite längre gick allt bra fram till vi stötte på en vit dubbeldäckare. Disa blev panikslagen och backade ner i ett dike med Malin och gick omkull. Jag lyckades hålla emot tillräckligt för att hon inte skulle välta över Malin.  Efter det blev Disa dålig igen och Malin tappade lite lusten, även jag gjorde det. Vi orkade inte mycket mer. Men när Disa blev bra efter den vurpan så körde vi igång igen. Men tyvärr så blev hon sådär konstig igen och hon fick vila... Denna gången stod hon länge igen.. Ingen av oss orkade mer.. Utöver Disa så har Malin fina Konvalj och jag har Maya. Vi orkade inte.. Det gick några månader och jag började skolan på annan ort.. Disa stod fortfarande. Hon stod fram till för några månader sedan då Malin gjorde ett försök till. Det verkade gå riktigt bra men sen så fick jag ett sms om att hon började konstra igen. Jag föreslog eftersom hon stått så många månader att Malin skulle träna henne men inte rida henne på ett tag. Det gjorde hon och sedan satt hon upp igen. Det verkade gå bra även då. Men sen så kom Maya hem (jag hade tagit med henne till min utbildning) Och då så gick hon omkull i hagen och blev halt. Och den hältan verkade inte ge sig trotts ett par dagars vila och där är vi nu. Disa står just nu för att hon är halt. Vi har inte kollat på ett tag nu om hon fortfarande är halt men det har känts dumt att kolla för ofta. Dumt att kolla och kolla och kanske hela tiden riva upp det hon har gjort.. Sen så visade det sig att sadeln inte passade heller. Det går ju att lösa men med hältan så har det inte känts så prioriterat.. Det har känts mer viktigt att försöka få reda på vad som är fel. Tyvärr så är det så att vi vill göra en hältutredning men pengarna för det finns inte.. Jätte dumt men de finns inte.. Att hon hela tiden blir halt känns inte bra men det känns ännu mer irriterande att inte ha råd att ta reda på varför!! 

Nåja så är läget just nu. Ni kanske får en lite större förståelse för vilket jobb det har varit med denna häst? Än är det inte färdigt men just nu står det still.. 

Jag tror jag har fått med det mesta och jag hoppas att det inte har varit allt för rörigt att läsa.. Tidsperioden har varit från hösten 2011 tills nu. Det är tyvärr för mig omöjligt att komma ihåg när allt har ägt rum men det har varit en omskakande tid..

Till sist så vill jag nu tacka Malin och Kristin för lånet av er blogg! Kämpa på och ge inte upp! Vi har inte fått ordning på vår historia med Disa men vi får se vad som händer i framtiden!

Tack och på återseende! =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Våran resa är slut.. Mayas och min. Vi har tagit våra sista andetag ihop. Jag kunde inte göra mer och det sliter mig isär fullständigt. Min älskad, finaste Mayanero. Jag saknar dig!!    27 september 2018 var dagen du drog ditt sista andetag. Mitt b...

Hej på er! Då är jag här igen.. ? Mycket som hänt sen sist såklart.. Senaste inlägget va en uppdatering om vad som hänt men denna gång tänker jag faktiskt inte försöka göra det för jag kommer inte ihåg allt.. Mitt liv de senaste åren har varit minst...

Men det är väldigt spontant och det var ju väldigt länge sen jag var här inne.. Var tom osäker på om bloggen fanns kvar..  Så.. Vad har hänt sen sist? Ojoj.. Hur ska jag komma ihåg allt..     Vi var på fölbedömning med Maya och Maytrix. Det g...

Har tagit sin början <3 Den lille vildingen e född! Äntligen =D Väntan blev lång... Hela 350 dagar låg den lille i magen å gottade sig <3 Vissa vet redan och dessa vet även att detta inlägg är ett par dagar sent men det är troligen inte alla so...

Ja idag (eller nu när jag skriver detta så är det ju igår) så var jag hästvakt till Disa och Konvalj åt Malin då hon var i Göteborg med sin klass. Det blev som vanligt inte som jag tänkte mig men dagen blev väldigt skön ändå! Jag skulle fixa lite hem...