Våran resa är slut.. Mayas och min. Vi har tagit våra sista andetag ihop. Jag kunde inte göra mer och det sliter mig isär fullständigt. Min älskad, finaste Mayanero. Jag saknar dig!!   

27 september 2018 var dagen du drog ditt sista andetag. Mitt beslut ända in i det sista. Vi fick en sista förmiddag ihop där solen sken på oss, en lätt bris att andas in. Den dagen ville du gå en promenad med mig! Det fanns ingen stress, ingen panik bara en väldig massa ångest och vemod. Så mycket kärlek jag har till dig Mayanero! Den som aldrig älskat djupt vet inte den känsla jag har för dig. Även fast du är borta är du med mig. Jag saknar dig!

Sista timmen vi fick ihop va så himla lång men ändå så otroligt kort. Veterinären kom och strax efter de som skulle ta hand om dig dit jag inte kunde hjälpa dig. Nålen sattes, du togs från stallgången.. för sista gången. Allt va tyst. Jag kan inte minnas om jag hörde fågelkvitterjust då. Vi gick ihop till platsen jag valt. Ställde oss som de gånger jag skulle släppa ut dig i hagen igen. pussade din mule och kände din doft hela vägen in i min själ. Min älskade häst. Sista gången för allt. Sista gången som du och jag. Du fick de morötter jag hade kvar i handen, gav veterinären ok att jag var redo.... Du tittade ut mot hagen, med spetsade öron, dit de andra hästarna gått en stund tidigare. En sista puss på din varma mule. "Tack för allt!" hör jag mig själv säga högt. Veterinären var klar och tog ett steg mot mig för att ta emot dig i ditt fall då jag inte skulle klara det i stunden. Ett sista andetag följd av en djup suck............ Jag kunde inte fånga dig den här gången. Förlåt mig Mayanero! Jag lämnade inte din sida i din sista stund! Såg in i dina ögon, såg din sista blinkning, kände luften passera den sista gången. Du är borta.. Borta.. Jag saknar dig! 

Tack för allt Mayanero! Du är förevigt saknad men aldrig glömd! Min älskade häst! Jag vet att vi ses igen. Vila i frid!