Där jag fokuserar mer på det negativa än det positiva. Där jag ser hur alla runt mig lyckas och har drivet att vilja lyckas. Där allt bara känns jobbigt igen. Känner i många anseenden att jag haft fel upplägg och tyvärr så lägger jag ner det jag börjat på istället för att fortsätta hålla igång men ändra fokuset bara. Varför är det så svårt? 

En period där jag känner att mina resurser inte räcker till. Där jag känner att mina kunskaper brister. Där jag inte vågar chansa. Där jag är livrädd för att misslyckas...... Jag är rädd att göra andra besvikna, arga, ledsna, tröttna på mig.. Jag är rädd för att skada mig igen, än värre att Maya skadar sig. Rädd att inte kunna fortsätta så är rädd att försöka. Rädd för konsekvenserna av mina egna misstag. Rädd för det ovana, det oväntade och det exalterande.. Rädd för allt men också för inget. Osäker, nedstämd, orolig, frustrerad, ledsen med föga tillit till mig själv.. Allt som skadar mig att tänka på tänker jag på. Negativ spiral, absolut.. Någon utväg ser jag inte nu.. 

Det skadar att tänka på men känslan av vårat fall spökar än. Hur ska jag våga lita på mig själv att vi kan klara det.. Att vi ska klara det. Just nu och ganska länge har jag tvivlat. Tvivlar än. Är livrädd att tappa kontrollen som jag gjorde då. Känna hur allt bara rasar samman.. Jag visade mig stark men ack vad fel det var. Jag skulle visat den rädsla jag kände. Hur hårt det tog på mig själv.. Hur dålig och misslyckad jag kände mig.. Jag skulle vågat erkänna mig slagen. För slagen det var jag! Ingen tillit till mig själv med en rädsla för ridningen. Känslan av att ha blivit rädd för den sak jag älskar så djupt. Som jag sedan liten velat utföra men inte kunde. Jag jämför mig själv med andra med mer erfarenhet, med dem som har kunskapen då de ridit längre. Att jämföra så är fel men det gör jag ändå. Egentligen finns det bara en väg och det är framåt och förbi all fasa och rädsla men jag är rädd att min rädlsa har satt sig lika mycket på Maya som jag känner mig. Jag är rädd att jag skadat vårat band med alla fel och konstiga beslut.. Saker jag känt i efterhand inte var några bra beslut ALLS.. Tänk om hon inte litar på mig. Tänk om hon är rädd för att lita på mig. Tänk om hon inte trivs med mig....... Vårat band känns så starkt men ändå så fruktansvärt skört. Jag vill inte vara utan henne en enda dag! Jag vill att hon ska lita på mig och jag vill lita på henne! Jag fattar inte varför det e så svårt för mig att släppa vurpan vi gjorde. Kanske för att det kom så plötsligt och jag känner att det tyvärr kan hända igen. Kanske är det något helt annat som egentligen inte har någon betydelse men som ligger och gräver i mig. Jag vill våga och jag önskar att jag gjorde det.. Kanske detta inte är rätt för mig.. Jag vet inte men just nu känns allt så fel. Det känns inte rätt bara. Självförtroendet är inte vidare bra just nu. I detta nu vet jag att detta inte är så bra att skriva rakt ut men jag orkar bara inte sitta med det inne längre. Jag vill bara att det ska lösa sig. Att allt mitt slit ska lösa sig... Jag vill vara driven och hitta tillbaka till orken och viljan. Glöden saknas just nu och då blir det inget bra. Orkar inte känna såhär mer! 

Tack för mig!

Jodå vi lever och mår bra men som rubriken lyder har det varit mkt på sistone.. igen.. 

Maya och jag har försökt komma igång men inte helt lyckats pga allt för mkt omständigheter. Jag kan väl säga att alla tider med plugg och arbete som jag har att passa nu har fått mig att nästan gå ner på knä. Stallet som är min fristad hinns i all hast med enbart mys i hagen med hästen.. Ingen vidare känsla med andra ord.. INTE det jag tänkte mig vid flytten men jag hinner iaf se henne varje dag och det njuter jag av! <3 Hästen mår bra och verkar trivas bra i stallet! Ala indikationer från övriga i stallet tyder på detta. SÅÅÅ skönt!!! En sak mindre att fundera på!

Vi har inte gjort sådär värst mkt än Maya och jag men jag har suttit upp och ridit henne lite smått några gånger. Senast jag red gick det riktigt bra och hon var mjuk och fin! Gången innan ska vi inte prata om.. Det gick inte alls att trava henne.. Takt eller rusa var det som gällde... De korta stunder det gick bra var kortvariga. Tyvärr så kände jag av att jag fortfarande är lite rädd efter vår krasch.. Den tog hårt på självförtroendet och jag tror att det även satte sig på Mayas självförtroende med :'( Så jag räknar inte riktigt det passet utan ser det som en av de dåliga som vi arkiverar och tar lärdom av.. Just nu vågar jag inte rktigt planera något schema med Mayas träning då det är alldeles fr svårt att hinna med det att jag bara blir besviken.. Jag tar en dag i taget så får vi helt enkelt se framöver när vi  kan få ett mer stadigt schema! Tråkigt som tusan men det känns bättre då jag inte blir lika nedstämd över att jag missar ett pass till på schemat..  

Så är läget nu.. pust. Skönt att få lufta hjärnan lite! Nu ska jag sova efter dagens hektiska schema.. Natti natt!

Tack och på återseende!! =)